Inte sommar men ändå inte höst

Ena dagen är det sommar och nästa dag är det höst... Det är riktigt kyligt i luften nu men fortfarande varmt i solen, om den visar sig vill säga... Det blåser kallt. Kallt på morgonen, varmt mitt på dagen och svalt på eftermiddagen och kvällen. Inte sommar men ändå inte höst, nånstans mitt emellan. Tycker den här tiden är svår. Hur mycket eller hur lite ska man klä på barnen?

Det känns som om vi inte har haft nån riktig sommar. Kanske missade jag den dom dagarna det var så varmt att jag inte orkade gå ut? Dom dagarna när jag låg på altanen på en madrass. Nån sa att sommaren skulle komma nu i augusti, men än har vi inte sett röken av den.

Å andra sidan så har jag längtat efter den här tiden. Hösten är på väg, den stora magen är borta och det bästa av allt; bebisen är här!:-) Nästa sommar ska jag vara ute i solen, smal och smärt med en nästan ettårig kille på höften!;-)

Inte utan min mobil

Livet som trebarnsmorsa börjar kännas verkligt. Barnen var hos oss i helgen och fick träffa sin nya lillebror. Det var kärlek vid första ögonkastet! Så underbart att se dom knyta an till denna lilla varelse! Lovisa såg så stolt ut och Loa upprepade hela tiden att det minsann var hans lillebror.:-)
Nu i veckan är dom hos sin pappa för att inskolas på dagis. Hu vad tiden går, redan slut på sommarlovet...

Igår var vi hos min bror Johan och hans fästmö Sandra för att hjälpa till att sätta in en dörr plus att dom skulle bjuda på mat och titta på lilla Olle. Det där med dörren blev det inte så mycket av då dom klarade allt själva. Men maten var delikat och vi hann ju umgås desto mer.:-)

När vi varit där åkte vi och lämnade barnen hos Lars. Sen skulle jag och Olle gå på affären för att handla lite. Då upptäckte jag att min mobil var borta. Mitt dumhuvud, tänkte jag, jag har glömt den hos brorsan! Så vi fick åka tillbaka dit för att leta. Men vi hittade den inte... Den är fortfarande borta...

Själva mobilen skiter jag i egentligen, det jag är mest ledsen över är att jag förlorat bilder och filmsnuttar på barnen. Jag hann föra över bilderna från BB till datorn iaf, tack och lov!
Jag fattar verkligen inte var den kan vara! Är det nånting jag håller reda på så är det min mobil.

Hur som helst så är den borta just i detta nu och förblir troligtvis borta. Måste nog titta på en ny mobil i veckan... Det träliga är att jag nyss hade betalt dom sista hundringarna till min syrra som jag köpt den av, så för mig var den i stort sett ny.

Det skumma är att varje gång jag fått barn så har det hänt nåt med min mobil.
Lovisa: Min nya Nokia blev stulen. I den fanns bilder och filmsnuttar på Lovisa som nyfödd. Dom gick förlorade....
Loa: Det var fel på min nya Sony Ericsson och den var tvungen att lämnas in för lagning. Under tiden hade jag en kass lånemobil och gick miste om tiden när han började le och skratta... Finns väldigt få bilder från den tiden.
Olle: Min mobil försvinner spårlöst...

Får vi ett till barn så kommer jag kedja fast mobilen på min kropp!;-)
Hur som haver så är det som det är, mobilen är borta... Jag kan inte göra så mycket åt det...

Till något roligare. Idag kom BVC-sköterskan på hembesök. Skönt att slippa åka nånstans i det här spöregnet!Olle hade gått upp bra i vikt, 3410 gram. Han hade gått ner i vikt, som dom flesta nyfödda gör, till 3260 gram. Men nu hade han alltså ökat och gått om sin födelsevikt. Duktig kille!:-)
Nästa vecka är det vi som får masa oss upp till BVC för mätning och vägning. Alltid lika spännande.:-)

Nu gott folk är det natti!
God natt!

Trebarnsmorsan!

Nu heter denna blogg äntligen "Trebarnsmorsans liv och lustar" och kommer i framtiden att ha adressen http://3barnsmorsan.blogspot.com/

Hoppas du fortsätter att hitta hit!:-)

Mors lilla Olle

Äntligen är han här! Våran lilla Olle.:-)

Erik Olof Gottfrid

Han föddes på utsatt dag, alltså den 2 augusti kl 08:57. Han vägde 3395 gram och var 49 cm lång. Tänk att vi skulle få världens sötaste bebis.:-)

Förlossningen satte igång på det sättet som jag till en början bävat inför; vattnet gick. Men jag hade lugnat migsjälv genom att tänka att även om vattnet gick så ska man ju öppnas 10 cm innan bebisen kan komma ut.

Vattnet gick alltså ca 00:50. Vi hade nyss lagt oss och nyss somnat in när vi plötsligt vaknade av att det knäppte till i magen. Det liksom small till. Vi tittade på varann och sa frågande "Vad faan var det där?!". I nästa sekund känner jag hur det rinner vatten. Och det var inte lite vatten heller! Danne sprang och hämtade en handduk i badrummet som jag lade mellan benen medan jag småsprang in på toan. Jag satte mig på toaletten och under tiden som det rann vatten så ringde Danne min mamma och förlossningen. Eftersom jag hade GBS och att mina tidigare förlossningar gått fort så var vi välkomna och mamma skulle åka på en gång hon oxå.

Efter mycket om och men så fick jag tillslut på mig en binda och kläder så vi kunde sätta oss i bilen och åka. Under bilfärden till Sollefteå rann det vatten med jämna mellanrum. Hade småvärkar som oxå kom med jämna mellanrum.

När vi kom fram och jag klev ur bilen så forsade vattnet ut. Jag kände hur det droppade från jeansen. Jag tog handduken jag suttit på och satte den mellan benen och gick skrattandes in genom dörren. Väl inne var det en barnmorska som tog emot mig och visade mig till förlossningsrummet. Hon hjälpte mig av med kläderna och jag fick ta på mig en blöja och såna där snygga nät-trosor och en patientrock. Hur skönt som helst! Nu kunde vattnet rinna bäst fan det ville!:-)

Vid det här laget så hade Danne och mamma oxå kommit in i rummet. Lade mig i förlossningssängen och dom gjorde CTG och jag fick kanylen isatt och sedan antibiotikan mot GBS:en. Efter det satt vi och pratade en stund och sen försökte vi vila lite. Mamma och Danne somnade men jag slumrade bara till mellan värkarna. Än så länge var dom sköna och hanterbara och jag kunde slappna av emellan.

Efter några timmar vaknade vi och jag kände mig trots allt rätt pigg. Vi bestämde oss för att gå och äta frukost. Klockan var då lite över halv sju på morgonen.

När vi satt där i godan ro kände jag hur värkarna blev lite starkare, ganska mycket starkare. Jag bestämde mig för att snart var det dags för lustgas.

Tillbaka inne på rummet igen så var värkarna så pass starka att jag ville veta hur mycket jag var öppen. 08:00 gjorde dom undersökningen som visade att jag var öppen 5 cm. Strax efter det, närmare bestämt 08:18 började jag andas lustgas. Himmelriket!:-) Även Danne tog sig en liten hutt bara för att få känna på.:-) "Snurr-full" var ordet!;-D

Lustgasen gjorde mig glad och lycklig och verkade få min kropp att öppna sig. Mamma tog kort och Danne skötte värk-timern som jag hade på mobilen. Mellan värkarna skrattade och skojade vi.. Det var underbart och jag njöt!:-)

Kl 08:43 visade jag mamma hur man filmar med våran kamera. Efter det kom en värk som jag kände igen från Loas förlossning.

Jag kände hur jag ville trycka på. Mamma såg på mig att jag ville krysta och frågade om hon skulle hämta barnmorskorna. Jag nickade.

Som jag minns det så hann barnmorskorna bara komma in och jag började krysta i samma veva. Klockan var då 08:54. Klockan 08:57 föddes våran lilla pojke.:-) Alldeles blå-lila och lika chockad över att komma till världen som vi var över hur snabbt han ville ut.:-)

Ännu en snabb smärtsam förlossning, precis som jag ville ha det.;-) Det kanske gick lite väl snabbt men man kan inte alltid välja.

Nu är vi hemma. Vi var och gjorde PKU- och hörseltest på honom idag och en barnläkare tittade på honom. Allt såg bra ut. Testerna får man bara veta resultat på om något är fel.

På fredag kommer Lovisa och Loa. Saknar dom! Ska bli roligt att se vad dom tycker om sin färska lillebror.:-)

Jag är nu officiellt trebarnsmorsa!:-) Måste byta namn på bloggen...

Sömnlös i Hörnett

Jag skulle säkert kunna somna om jag bara ansträngde mig. Har sovit alldeles för lite inatt. Blev sent igår eftersom vi hade besök. Men vaknade nu och var tvungen att kliva upp och kissa, känner mig nästan klarvaken. Det är t.o.m vackert väder ute.

Är så otroligt less på den här väntan nu!
BF (beräknad födsel) är imorn och h*n har fortfarande inte tittat ut. Jag vet att det bara handlar om dagar, men jag har inte behövt vänta så här länge med dom andra två. Jag fattar inte hur jag skulle palla om jag var tvungen att vänta i två veckor till...! *Djupsuck*

Jag vill ju nu! Jag är så jävla redo! Är du inte klar snart?! Kan du inte bara komma isf?!
T.o.m min kropp börjar säga ifrån!
Nu får det vara nog! Kom ut för guds skull! Om inte annat så för min och din pappas skull! Vi väntar ju på dig! Och den som har väntat längst är din pappa!
Det är bara att komma! Allt är klart!

Överallt där jag går är det människor som stirrar. Jag känner mig som en attraktion i en freakshow. Den här stora magen på min korta lilla kropp.
Jag orkar inte vara trevlig längre. Det första folk ser är magen och dom har alltid en kommentar, nästan. Och säger dom den inte högt så tänker dom den.
Som igår när vi var på väg hem från Norrfällsviken så stannade vi på ett ställe där dom hade utförsäljning av kläder och dylikt. Det första kvinnan i kassan säger när vi kommer in genom dörren är: "Där var det dags snart!"
"Ja, snart så." svarade jag och log stelt.

Det är nästan så jag undviker att se folk i ögonen för att slippa deras kommentarer eller blickar.
Visst är det gulligt att folk uppmärksammar magen och att man ska ha barn. Det gör jag ju själv i vanliga fall. Men just nu är det en påminnelse om att jag är stor och tjock och att den där lilla skitungen inte har kommit ut än.
Och varje dag ringer familj och bekanta för att höra om det hänt nåt.
Det är oxå gulligt, men oxå en påminnelse...
Vi hör av oss till er när det är på G, vi lovar!:-)

"Har du inte klämt ut den där ungen än?!"
Jag lovar att när det väl är dags att klämma så ska jag klämma som aldrig förr! Jag vet exakt hur man gör! Been there, done that! Två gånger, utan bedövning! De ni!