tisdag 31 maj 2011
fredag 27 maj 2011
Hej alla fina!:-)
Nu lamnar vi snart Kreta. Bussen till flyget gar om ca 50 minuter.
Vi har haft det underbart! Mestadels fint vader, men idag har det mest regnat. Och nu langtar jag efter mina stora barn sa det gor inget att vi ska aka hem.:-)
Som ni kanske vet sa ar jag hemmakar, valdigt hemmakar sa jag langtar hem.
Men det kanns lite surt att nar vi landar pa Arlanda inatt sa har vi en bilresa pa nastan 50 mil framfor oss...
Bli inte forvanad om det dimper ner ett och annat inlagg med nagon rolig bild.;-)
Auf wiedersehen!:-)
Vi har haft det underbart! Mestadels fint vader, men idag har det mest regnat. Och nu langtar jag efter mina stora barn sa det gor inget att vi ska aka hem.:-)
Som ni kanske vet sa ar jag hemmakar, valdigt hemmakar sa jag langtar hem.
Men det kanns lite surt att nar vi landar pa Arlanda inatt sa har vi en bilresa pa nastan 50 mil framfor oss...
Bli inte forvanad om det dimper ner ett och annat inlagg med nagon rolig bild.;-)
Auf wiedersehen!:-)
fredag 20 maj 2011
Framme!
Vet inte riktigt hur dyrt det är att lägga upp blogginlägg så det kanske inte blir så fasligt många under veckan.
Men jag kommer lägga upp massor när vi kommer hem.
Ha det gott alla fina!:-)
Klapp och puss!
torsdag 19 maj 2011
Hemligt uppdrag; uppföljning
Jag har ju glömt att avslöja mitt hemliga uppdrag. Kanske för att det varit lite mycket nu innan resan och så. Men här kommer det iaf:
Jag är en av jurymedlemmarna i årets Svensktoppen Nästa! här i Västernorrland!:-)
Skitskoj! Men svårt. Tyvärr kommer jag inte kunna vara med på länsfinalen som går av stapeln den 27 maj i Ånge eftersom jag fortfarande är bortrest då... Men mina kära jurykollegor sköter det där med glans!:-)
Jag och Jerry Thåström intervjuades i P4 Morgon den 2 maj och så här lät det då:
(Vi dyker upp ca 15 min in i ljudklippet.)
Nu ska jag underhålla min gnällige son som tycker mamma är jättetråkig som bara sitter framför datorn och kräver hennes uppmärksamhet!:-) Men bara för en stund, för sen måste mamma Sarek-blogga!;-)
Jag är en av jurymedlemmarna i årets Svensktoppen Nästa! här i Västernorrland!:-)
Skitskoj! Men svårt. Tyvärr kommer jag inte kunna vara med på länsfinalen som går av stapeln den 27 maj i Ånge eftersom jag fortfarande är bortrest då... Men mina kära jurykollegor sköter det där med glans!:-)
Jag och Jerry Thåström intervjuades i P4 Morgon den 2 maj och så här lät det då:
(Vi dyker upp ca 15 min in i ljudklippet.)
Nu ska jag underhålla min gnällige son som tycker mamma är jättetråkig som bara sitter framför datorn och kräver hennes uppmärksamhet!:-) Men bara för en stund, för sen måste mamma Sarek-blogga!;-)
tisdag 17 maj 2011
Grekland är ju inget u-land
Det är mycket som snurrar i huvudet på mig nu när vi ska iväg. Saker jag inte ens har tänkt på tidigare. Och en massa nojor dyker upp titt som tätt.
"Hur ska vi kunna värma vatten till välling?" "Hur mycket vatten måste vi köpa?" "Tänk om planet störtar!" "Tänk om inte blöjorna räcker, går det att köpa?" "Tänk om Olle bränner sig!" "Tänk om Olle blir sjuk, finns det bra sjukvård?"
För första gången i mitt liv så överväger jag nästan att stanna hemma just pga all oro som infinner sig. Nästan sa jag!:-)
Jag tänker inte låta mig besegras! Jag tror att det blir en upplevelse att ta lärdom av. Det är klart vi ska åka!
Men alla dessa tankar håller på att driva mig till vansinne!
Vi åker till Gävle (det fanns inga lediga hotellrum i hela Stockholm och inte i närheten heller!) redan imorgonkväll pga Dannes jobb. Där ska vi bo på hotell till tidigt på fredagmorgon (det är så tidigt att det fortfarande är natt) när vi styr kosan mot Arlanda.
Så det är inte bara resan utan även hotellvistelsen som oroar mig. Men då är det mer att Olle inte ska bli uttråkad på hotellrummet...:-)
Hur som helst så kommer nog allt gå bra, hoppas jag... Grekland är ju inget u-land. De har ju babyprylar och bra sjukvård precis som vi. Så det enda jag behöver oroa mig för egentligen är om planet ska störta eller inte.;-)
Har du/ni rest med bebis? Ge mig gärna ett tips eller två!:-)
"Hur ska vi kunna värma vatten till välling?" "Hur mycket vatten måste vi köpa?" "Tänk om planet störtar!" "Tänk om inte blöjorna räcker, går det att köpa?" "Tänk om Olle bränner sig!" "Tänk om Olle blir sjuk, finns det bra sjukvård?"
För första gången i mitt liv så överväger jag nästan att stanna hemma just pga all oro som infinner sig. Nästan sa jag!:-)
Jag tänker inte låta mig besegras! Jag tror att det blir en upplevelse att ta lärdom av. Det är klart vi ska åka!
Men alla dessa tankar håller på att driva mig till vansinne!
Vi åker till Gävle (det fanns inga lediga hotellrum i hela Stockholm och inte i närheten heller!) redan imorgonkväll pga Dannes jobb. Där ska vi bo på hotell till tidigt på fredagmorgon (det är så tidigt att det fortfarande är natt) när vi styr kosan mot Arlanda.
Så det är inte bara resan utan även hotellvistelsen som oroar mig. Men då är det mer att Olle inte ska bli uttråkad på hotellrummet...:-)
Hur som helst så kommer nog allt gå bra, hoppas jag... Grekland är ju inget u-land. De har ju babyprylar och bra sjukvård precis som vi. Så det enda jag behöver oroa mig för egentligen är om planet ska störta eller inte.;-)
Har du/ni rest med bebis? Ge mig gärna ett tips eller två!:-)
måndag 16 maj 2011
Lagom till vår resa
Nu är det inte många dagar kvar tills vi åker!
Kan ni fatta att jag till helgen befinner mig i ett annat land med värme och förhoppningsvis sol! Jag längtar som en gnu!
Sprang nyss iväg till affären och handlade mjölk och juice. Det är svinkallt ute!!! I skrivande stund endast 5 grader! Så ni kan gissa att jag längtar till fredag förmiddag när vi kliver av planet.
Idag har dagen, förutom att ta hand om barnen, mest bestått av att tvätta, tvätta och tvätta lite till. Så imorgon blir vikning av all tvätt dagens bestyr.
Nu ska vi lägga en trött liten kille som varit vaken lite längre än vanligt.
Han har varit rätt lös i magen den senaste veckan, lagom till vår resa. Men nu är han på bättringsvägen som tur är!
Det ska bli skoj och spännande att resa med detta glada lilla pyre!:-)
Nästa gång ska vi resa med alla tre vildingar. Förhoppningsvis så blir det nästa år.
Nä hörni, nu somnar jag!
Natti natti!
Kan ni fatta att jag till helgen befinner mig i ett annat land med värme och förhoppningsvis sol! Jag längtar som en gnu!
Sprang nyss iväg till affären och handlade mjölk och juice. Det är svinkallt ute!!! I skrivande stund endast 5 grader! Så ni kan gissa att jag längtar till fredag förmiddag när vi kliver av planet.
Idag har dagen, förutom att ta hand om barnen, mest bestått av att tvätta, tvätta och tvätta lite till. Så imorgon blir vikning av all tvätt dagens bestyr.
Nu ska vi lägga en trött liten kille som varit vaken lite längre än vanligt.
Han har varit rätt lös i magen den senaste veckan, lagom till vår resa. Men nu är han på bättringsvägen som tur är!
Det ska bli skoj och spännande att resa med detta glada lilla pyre!:-)
Nästa gång ska vi resa med alla tre vildingar. Förhoppningsvis så blir det nästa år.
Nä hörni, nu somnar jag!
Natti natti!
söndag 15 maj 2011
lördag 14 maj 2011
"Hej! Jag heter Jessica Wetterstrand och jag är skitduktig på att sjunga!"
Förra veckan var vi på föräldramöte jag och Danne. Lovisa ska ju börja på 6-årsverksamheten till hösten.
När vi satt där med alla andra föräldrar var det som om jag drogs tillbaka i tiden till när jag själv började förskolan och när jag gick på lågstadiet.
Jag fick nästan lite ångest.
Visst jag hade en underbar barndom med mycket lek och många kompisar. Men det var minst lika många som retades och fick mitt självförtroende att gå i botten.
Lärarna på skolan sa: "Här finns ingen mobbing!"
Och ändå såg jag det varje dag. Ingen gjorde nånting.
Jag fick ganska mycket ångest om jag ska vara ärlig.
Jag vill absolut inte tillbaka till den tiden och nu ska min lilla flicka gå igenom samma sak.
Det är klart att det inte behöver bli samma sak för henne, men det är lätt att jag fastnar i tänket. Mycket har hänt sedan jag gick i skolan och jag hoppas att det är till det bättre. Det verkar vara så iaf. Men man vet aldrig vad som händer under ytan.
Även om inte lärarna märker att det pågår så kan det ju göra det ändå. Som på min skola.
Jag säger inte att jag var ett offer, det fanns de som hade det mycket värre än jag.
Alla som var annorlunda åkte dit. Om man klädde sig konstigt, om man pratade konstigt, om man gjorde konstiga saker.
Så jag höll mig mest undan. På rasterna stod jag mest i ett hörn och tryckte och tittade ut över skolgården. Pojkarna spelade fotboll och flickorna hoppade hopprep eller tvist eller hage.
Jag tyckte inte om att spela fotboll och jag tyckte inte om att hoppa varken hopprep eller tvist även om jag gjorde det ibland. Hage gick an, men jag var inte så bra på det heller. Så det var nog därför jag bara stod och tittade på istället.
Lovisa är så speciell och liten och skör. Det tycker väl alla föräldrar om sina barn. Men hon har ett speciellt sätt att uttrycka sig.
T.ex. härom dagen när hon lekte med två av grannbarnen här på gården så sa hon:
"Jag ska förvandla mig till en boll!" Och så kröp hon ihop i gräset och försökte göra sig så rund som möjligt.
"Förvandla dig till en boll då" sa ett av grannbarnen lite sarkastiskt.
Och det gjorde så ont i mig. Det är klart, grannbarnet menade inget illa men hon kunde inte se det Lovisa såg. Hon var ju en boll.
På dagis kan hon vara en dinosaurie större delen av dagen har fröknarna berättat för mig. Hon försvinner liksom in i sin drömvärld där det finns drakar och prinsessor.
Jag tycker att det är underbart att hon har sån fantasi, men på många utvecklingssamtal så är det det som fröknarna har snöat in sig på, att det är lite väl mycket, att det kanske inte är så bra.
Jag brukar säga till henne att "Nu vill jag att Lovisa ska komma fram, nu vill jag prata med den riktiga Lovisa" och då visar hon sig och kryper ur sin drömvärld.
Och det lustiga är att hon inte visar så mycket av den sidan hemma, utan jag tror att hon lever ut den på dagis istället. Hon tycker att det är kul. Varför ändra på det?
Därför hoppas jag att det finns någon i hennes klass som har lika mycket fantasi som hon och som ser att hon blir en boll när hon förvandlar sig till en eller som ser drakarna och dinosaurierna ute på skolgården.
Jag vill inte att hon ska tryckas ner av jantelagen och hjärntvättas till att tro att hon inte kan något bättre än någon annan (som vi blev som små).
För gott folk, så är det faktiskt och det får vi erfara när vi blir vuxna att det finns de som kan vissa saker bättre än vi själva. Men jag kan också vissa saker bättre än andra. Men det får man inte yttra högt för då är man en dålig människa som tycker att man är bättre än andra.
Jag tycker att det är på tiden att vi vaknar upp, inser och utrotar jantelagen på riktigt!
Vi kan göra det som ett upprop på ett AA-möte:
"Hej! Jag heter Jessica Wetterstrand och jag är skitduktig på att sjunga!"
Nu är det din tur! Vad är du bra eller bäst på?:-)
När vi satt där med alla andra föräldrar var det som om jag drogs tillbaka i tiden till när jag själv började förskolan och när jag gick på lågstadiet.
Jag fick nästan lite ångest.
Visst jag hade en underbar barndom med mycket lek och många kompisar. Men det var minst lika många som retades och fick mitt självförtroende att gå i botten.
Lärarna på skolan sa: "Här finns ingen mobbing!"
Och ändå såg jag det varje dag. Ingen gjorde nånting.
Jag fick ganska mycket ångest om jag ska vara ärlig.
Jag vill absolut inte tillbaka till den tiden och nu ska min lilla flicka gå igenom samma sak.
Det är klart att det inte behöver bli samma sak för henne, men det är lätt att jag fastnar i tänket. Mycket har hänt sedan jag gick i skolan och jag hoppas att det är till det bättre. Det verkar vara så iaf. Men man vet aldrig vad som händer under ytan.
Även om inte lärarna märker att det pågår så kan det ju göra det ändå. Som på min skola.
Jag säger inte att jag var ett offer, det fanns de som hade det mycket värre än jag.
Alla som var annorlunda åkte dit. Om man klädde sig konstigt, om man pratade konstigt, om man gjorde konstiga saker.
Så jag höll mig mest undan. På rasterna stod jag mest i ett hörn och tryckte och tittade ut över skolgården. Pojkarna spelade fotboll och flickorna hoppade hopprep eller tvist eller hage.
Jag tyckte inte om att spela fotboll och jag tyckte inte om att hoppa varken hopprep eller tvist även om jag gjorde det ibland. Hage gick an, men jag var inte så bra på det heller. Så det var nog därför jag bara stod och tittade på istället.
Lovisa är så speciell och liten och skör. Det tycker väl alla föräldrar om sina barn. Men hon har ett speciellt sätt att uttrycka sig.
T.ex. härom dagen när hon lekte med två av grannbarnen här på gården så sa hon:
"Jag ska förvandla mig till en boll!" Och så kröp hon ihop i gräset och försökte göra sig så rund som möjligt.
"Förvandla dig till en boll då" sa ett av grannbarnen lite sarkastiskt.
Och det gjorde så ont i mig. Det är klart, grannbarnet menade inget illa men hon kunde inte se det Lovisa såg. Hon var ju en boll.
På dagis kan hon vara en dinosaurie större delen av dagen har fröknarna berättat för mig. Hon försvinner liksom in i sin drömvärld där det finns drakar och prinsessor.
Jag tycker att det är underbart att hon har sån fantasi, men på många utvecklingssamtal så är det det som fröknarna har snöat in sig på, att det är lite väl mycket, att det kanske inte är så bra.
Jag brukar säga till henne att "Nu vill jag att Lovisa ska komma fram, nu vill jag prata med den riktiga Lovisa" och då visar hon sig och kryper ur sin drömvärld.
Och det lustiga är att hon inte visar så mycket av den sidan hemma, utan jag tror att hon lever ut den på dagis istället. Hon tycker att det är kul. Varför ändra på det?
Därför hoppas jag att det finns någon i hennes klass som har lika mycket fantasi som hon och som ser att hon blir en boll när hon förvandlar sig till en eller som ser drakarna och dinosaurierna ute på skolgården.
Jag vill inte att hon ska tryckas ner av jantelagen och hjärntvättas till att tro att hon inte kan något bättre än någon annan (som vi blev som små).
För gott folk, så är det faktiskt och det får vi erfara när vi blir vuxna att det finns de som kan vissa saker bättre än vi själva. Men jag kan också vissa saker bättre än andra. Men det får man inte yttra högt för då är man en dålig människa som tycker att man är bättre än andra.
Jag tycker att det är på tiden att vi vaknar upp, inser och utrotar jantelagen på riktigt!
Vi kan göra det som ett upprop på ett AA-möte:
"Hej! Jag heter Jessica Wetterstrand och jag är skitduktig på att sjunga!"
Nu är det din tur! Vad är du bra eller bäst på?:-)
Att blogga är ju som att skriva dagbok
Okej, nu är jag glad på Blogger igen. För nu är inlägget tillbaka. Däremot så fick jag byta tillbaka till min nya header manuellt vilket stal lite tid från mig...
Men jag är glad att inget försvann. Att blogga är ju som att skriva dagbog och man vill ju inte gärna att sidor rivs ut. Det är kul att gå tillbaka och läsa vad man gjorde och kände för ett år sen. Jag skulle bli riktigt olycklig om mina gamla inlägg bara försvann... De är ju en del av mitt liv.
Nä nu ska jag göra något mer givande än att bara sitta och uggla framför datorn en lördag!
Ha en bra dag!:-)
Men jag är glad att inget försvann. Att blogga är ju som att skriva dagbog och man vill ju inte gärna att sidor rivs ut. Det är kul att gå tillbaka och läsa vad man gjorde och kände för ett år sen. Jag skulle bli riktigt olycklig om mina gamla inlägg bara försvann... De är ju en del av mitt liv.
Nä nu ska jag göra något mer givande än att bara sitta och uggla framför datorn en lördag!
Ha en bra dag!:-)
fredag 13 maj 2011
Jag är inte så glad på Blogger nu kan jag säga!
Mitt långa inlägg som jag skrev igår har av någon anledning försvunnit...
Dessutom har min nya header bytts ut mot min gamla...
Jag är inte så glad på Blogger nu kan jag säga!
Men men, jag ska göra ett nytt försök med headern (blogginlägget är ju borta för alltid...) och händer det igen så byter jag bloggplats... Bara så ni vet...
Klapp och kyss!
Dessutom har min nya header bytts ut mot min gamla...
Jag är inte så glad på Blogger nu kan jag säga!
Men men, jag ska göra ett nytt försök med headern (blogginlägget är ju borta för alltid...) och händer det igen så byter jag bloggplats... Bara så ni vet...
Klapp och kyss!
Barnen kommer älska den nya platta vägen
De tidigare ägarna tjatade och tjatade på vår kära kommun att bygga om den dåliga vägen som blev sämre och sämre för varje år. Men ingenting hände.
Jag har lärt mig tycka om vägen för ingen bil kan köra fort på den. Vilket är bra när barnen är ute och leker.
Nu får vi se hur det blir.
Barnen kommer älska den nya platta vägen eftersom den går att cykla på. Men jag kommer nog att oroa mig för att bilar kommer använda den som en snabb genväg för att ta sig till affären.
Och gör de det så kommer de få med mig att göra!
Det blir nog bra i slutänden. Hoppas jag...
Ska till tandläkaren idag och laga en tand som gått sönder. Jag har egentligen två tänder som är trasiga, men den här är viktigast.
Den andra får de nog ta itu med när jag kommit hem från utlandet.
Ja, kan ni tänka er! Nästa vecka vid den här tiden så har vi nyss anlänt till Kreta! Underbart! Åh så jag längtar!!!
tisdag 10 maj 2011
So what
Wow vilket väder vi har! När jag skulle åka med barnen till dagis imorse frågade de förvånat "Behöver vi bara ha det här på oss?". Keps, windstopper och "springskor". "Ja" sa jag "det är allt ni behöver ha på er". Tala om överförtjusta barn!:-)
Nu är jag gräsänka igen, tills på torsdag. De stora barnen åker till sin pappa ikväll. Så det blir bara Olle och jag i några dagar.
Jag har mått lite si och så de senaste dagarna. Nu känns det bättre. Jag har lyckats ta kol på demonerna i mitt huvud för den här gången.:-) Men det är väl som någon av er sa (eller skrev): det är ju mänskligt. Och så är det nog. Man kan inte vara på topp jämt.
Det enda som hindrar mig i min egen utveckling är jag själv. Det måste jag ta itu med!
Jag vill inte vakna upp en dag och inse att det är försent bara för att jag inte hade modet att ta vissa beslut eller göra vissa saker.
Det är nog den största demonen i mitt huvud: rädslan för att misslyckas.
Men so what om jag misslyckas! Då har jag iaf försökt!
Det är SÅ jag måste börja tänka. Det är svårt att bryta ett beteende eller en vana. Men det går!
På ålderns höst så ska jag inte sitta där och ångra att jag inte gjorde ditt eller datt (pga en jävla demon i mitt eget huvud!), utan glädjas åt allt jag gjorde!
Jag ska ta död på de, en efter en! (Demonerna alltså!;-) Sen ska jag göra det jag vill, vad det än må vara!
Så det så!:-)
Nu är jag gräsänka igen, tills på torsdag. De stora barnen åker till sin pappa ikväll. Så det blir bara Olle och jag i några dagar.
Jag har mått lite si och så de senaste dagarna. Nu känns det bättre. Jag har lyckats ta kol på demonerna i mitt huvud för den här gången.:-) Men det är väl som någon av er sa (eller skrev): det är ju mänskligt. Och så är det nog. Man kan inte vara på topp jämt.
Det enda som hindrar mig i min egen utveckling är jag själv. Det måste jag ta itu med!
Jag vill inte vakna upp en dag och inse att det är försent bara för att jag inte hade modet att ta vissa beslut eller göra vissa saker.
Det är nog den största demonen i mitt huvud: rädslan för att misslyckas.
Men so what om jag misslyckas! Då har jag iaf försökt!
Det är SÅ jag måste börja tänka. Det är svårt att bryta ett beteende eller en vana. Men det går!
På ålderns höst så ska jag inte sitta där och ångra att jag inte gjorde ditt eller datt (pga en jävla demon i mitt eget huvud!), utan glädjas åt allt jag gjorde!
Jag ska ta död på de, en efter en! (Demonerna alltså!;-) Sen ska jag göra det jag vill, vad det än må vara!
Så det så!:-)
onsdag 4 maj 2011
Ibland
En av mina närmaste vänner har fått diagnosen deprimerad. Hennes symptom stämmer till viss del in på mig... Är jag också deprimerad?
Jag ser mig inte som deppad, men jag kanske är det...?
Jag har försökt att rycka upp mig och göra saker. Kliva upp i tid. Pyssla i hemmet. Svara på mail och blogga. Vara med barnen när de är här. Äta ordentligt så jag inte får några trötthetsattacker. Lägga mig tidigt. Mysa och prata med min sambo.
Och så går det några dagar när allt känns toppen.
Men så tar det tvärstopp.
Idag är jag trött. Jag vill bara sova. Allt känns meningslöst. Eller inte allt, men det mesta.
Jag känner mig slö och lat och har nära till gråt... Jag får dåligt samvete över att jag inte har tvättat eller gjort de saker jag tänkt göra. Jag har inte ens ätit frukost.
Det kanske är därför jag är trött...
Ibland känner jag så här. Ibland inte.
Ibland vill jag gå i ide. Ibland vill jag uppleva allt.
Ibland gråter jag så jag hyperventilerar. Ibland stänger jag det inom mig.
Ibland ser jag allt klart. Ibland är allt nattsvart.
Ibland skiter jag i allt. Ibland tar jag tag i allt.
Ibland är jag världens bästa mamma. Ibland är jag världens sämsta.
Ibland är jag snygg. Ibland är jag ful.
Ibland mår jag som jag gör idag.........
Jag ser mig inte som deppad, men jag kanske är det...?
Jag har försökt att rycka upp mig och göra saker. Kliva upp i tid. Pyssla i hemmet. Svara på mail och blogga. Vara med barnen när de är här. Äta ordentligt så jag inte får några trötthetsattacker. Lägga mig tidigt. Mysa och prata med min sambo.
Och så går det några dagar när allt känns toppen.
Men så tar det tvärstopp.
Idag är jag trött. Jag vill bara sova. Allt känns meningslöst. Eller inte allt, men det mesta.
Jag känner mig slö och lat och har nära till gråt... Jag får dåligt samvete över att jag inte har tvättat eller gjort de saker jag tänkt göra. Jag har inte ens ätit frukost.
Det kanske är därför jag är trött...
Ibland känner jag så här. Ibland inte.
Ibland vill jag gå i ide. Ibland vill jag uppleva allt.
Ibland gråter jag så jag hyperventilerar. Ibland stänger jag det inom mig.
Ibland ser jag allt klart. Ibland är allt nattsvart.
Ibland skiter jag i allt. Ibland tar jag tag i allt.
Ibland är jag världens bästa mamma. Ibland är jag världens sämsta.
Ibland är jag snygg. Ibland är jag ful.
Ibland mår jag som jag gör idag.........
söndag 1 maj 2011
Men jag orkar inte
Lämnade kidsen hos sin far för en liten stund sedan.
Tänk att det ska göra så ont i mammahjärtat varje gång jag lämnar de... Jag vet att de har det bra. Men ovissheten tär på min själ! Tanken på att något kan hända dem när jag inte är där gör så ont! Att jag inte är den som tröstar om de gör sig illa eller är ledsna... Det gör så ont!
Och jag säger det igen: jag VET att de har det bra! Men ändå har jag dessa känslor, såklart!
Och även fast jag nästan nyss har lämnat de, så saknar jag de så jag håller på att gå sönder!
Längtan suger orken ur mig just i detta nu. Shit vad trött jag är!
Jag orkar verkligen inte ta hand om tvätten och annat som behöver göras och som är läge att göras när de stora barnen inte är här.
Men jag orkar inte... Jag orkar ingenting just nu... Bara gråta tror jag...
Tänk att det ska göra så ont i mammahjärtat varje gång jag lämnar de... Jag vet att de har det bra. Men ovissheten tär på min själ! Tanken på att något kan hända dem när jag inte är där gör så ont! Att jag inte är den som tröstar om de gör sig illa eller är ledsna... Det gör så ont!
Och jag säger det igen: jag VET att de har det bra! Men ändå har jag dessa känslor, såklart!
Och även fast jag nästan nyss har lämnat de, så saknar jag de så jag håller på att gå sönder!
Längtan suger orken ur mig just i detta nu. Shit vad trött jag är!
Jag orkar verkligen inte ta hand om tvätten och annat som behöver göras och som är läge att göras när de stora barnen inte är här.
Men jag orkar inte... Jag orkar ingenting just nu... Bara gråta tror jag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)