PISSIG morgon

Nån fler som haft en PISSIG morgon? Har bråkat med mina barn hela morgonen känns det som.
Faan också vad less jag är på de! Fast jag älskar de! Men faan vad less jag är! Men jag älskar de mer än livet självt! Men just nu är jag sååå less! Skönt att slippa de! Men jag saknar de ju... Hur kan jag göra det?! De är ju asjobbiga! Men de är ju underbara... Men inte just nu! Men jag älskar de och saknar de...!

Det är så förvirrande att vara förälder! En tornado av känslor.
Ska försöka bli på bättre humör innan jag ska till barnmorskan.

Och vi ska ha en till! Hur tänkte vi?!
Men de är ju underbara. Villkorslös kärlek osv. Men just nu är de jobbiga.
Men jag älskar de. Punkt!

Jobba-uppfostra barn-äta-sova-uppfostra barn-jobba-uppfostra barn-jobba lite till-karusellen

Klockan är 18:00 och vi sitter i bilen i kön till Max-restaurangens drive through. (Jag vet, minuspoäng på föräldraskalan...)
Loa har somnat och Lovisa och Olle nästan gråter av trötthet och hunger.
Danne är bortrest i jobbet och jag är ensam med våra tre små barn.
Vi är just nu inne i jobba-uppfostra barn-äta-sova-uppfostra barn-jobba-uppfostra barn-jobba lite till-karusellen. Kaos är ett bättre ord. Vi lämnar barnen på förskola och skola tidigt på morgonen och hämtar de sent på kvällen. Däremellan jobbar vi. Ibland vabbar vi och sen är vi tillbaka i karusellen igen.
Jag älskar att jobba, har aldrig mått bättre psykiskt eller fysiskt, men det tär på mammahjärtat att behöva vara ifrån sina små barn så många timmar under en vecka.
Men jag tänker "Så här har de flesta det, varför skulle inte vi klara av det?". Det är svårt, men det går. Det gör ont en stund på natten men inget på dan.;-)
Åh vad jag längtar tills den här stressen är över! Snart får vi en liten paus. Jullov... Älskade älskade jullov! Och barnen ska få vara lediga, på riktigt!

Jag tar emot påsarna med hamburgare och nuggets och vi kör hemåt. Vi äter, eller ja, barnen äter. Jag har som vanligt glömt att köpa en barnbox till Olle. (Hur fasen blev han så stor så fort?!) Så han får min hamburgare. Han hinner äta upp halva innan han kastar den på golvet. Hamburgerdressing över halva köksgolvet...
Efter maten är det julkalendern på tv. Vi myser i soffan och Olle gnäller över att han inte vill titta på det utan på Madicken. Han kan inte prata än men jag vet precis vad han "säger", i alla fall ibland. Jag somnar till en microsekund. När julkalendern är slut får ungarna öppna sina chokladkalendrar. Chokladbitarna äter de upp i ett naffs.
Sen borstar vi tänderna. Ungarna är jätteduktiga och jag lovar de två guldstjärnor var att klistra upp på sina belöningspapper.

Ungarna är lagda, två av tre sover. Den som inte sover än var den som sov i bilen på väg hem. Jag sitter i soffan och fryser medan jag slänger i mig en skål med gröt. "Nyttigare än hamburgare i alla fall..." tänker jag, men så kommer jag på att jag dränkt den i sirap och kall mjölk. Kanske inte så nyttig i alla fall...
Går ut i snön och hugger lite ved. Hinner tänka att Danne nog skulle bli lite stolt om han såg mig nu, med yxan i högsta hugg. Bär in och tänder en värmande brasa. Men det hinner inte bli så varmt förrän jag sitter i soffan och slumrar medan jag bloggar.
Dags att få besök av Sir Elton John Blund.:-)
God natt!

Det börjar brinna i knutarna

I lördags var det exakt fyra veckor kvar tills vi gifter oss. Det börjar brinna i knutarna och jag känner lite press faktiskt. Men jag ser alla sysslor som ska göras inför bröllopet som pusselbitar i ett tusenbitars-pussel. Det enda vi ska göra nu är att lägga alla bitar på plats. Och för varje bit som hittar sin plats känner jag mig lugnare.

Hade jag vetat innan hur mycket jobb det är med ett bröllop så hade vi nog smitit iväg till ett varmt land och gift oss på en vit strand. Bara fått det överstökat och sedan överraskat alla när vi kommit hem och haft världens fest.;-)
Men det är ju alltid roligare att dela allt med sina vänner och familj så vi kör på tills vi krockar.;-) Eller tills vi kommer i mål och så blir allt bara hur bra som helst. Man vill ju liksom inte att gästerna ska ha tråkigt. Och man vill ju att det ska bli den största festen i sitt liv. Allt ska klaffa!

Just nu är jag hemma på lunch. Strax ska jag tillbaka till jobbet och fortsätta slava.;-) Var på jobbet kl 7 imorse så det kommer nog kännas när jag kommer hem ikväll.
Det är så skönt att aktivera kroppen och hjärnan. Shit vad jag lär mig mycket nu! Det mesta kunde jag sen förut men det är lika mycket nytt (om inte mer) som ska in. Tänk att det går att packa in mer i hjärnbarken än det som redan finns där, utan att något faller bort eller kommer i kläm. Och detta efter tre barn och en hjärna översvämmad av graviditetshormoner, amningshormoner och alla hjärnceller som runnit ut med bröstmjölken. Fantastiskt!;-)

I kropp och sinne

Jag ligger i sängen och tittar på björkarna som dansar med vinden utanför fönstret. Efter två veckor med jobb, födelsedagskalas och andra aktiviteter så är jag ganska slut i kropp och sinne.
Jag älskar mitt nya jobb, inget ont om det. Jag nästan längtar efter att få gå till jobbet på måndag och aktivera både huvud och kropp. Men så kom jag på att jag är ledig hela nästa vecka. Känner mig nästan lite bortskämd.;-)

Även om vi ska jobba på tisdag med Sarek så räknar jag inte det som jobb. Inte den här gången iaf. Det blir en hyllningskonsert till Hartvig Gjesdahl i Norrköping. Kommer kännas så tomt och konstigt att inte möta upp honom där... Det sticker till i hjärtat varje gång jag tänker på det...
Men är säker på att det kommer bli så himla fint.

Idag ska jag bara vara och tänka lätta okomplicerade tankar. Mysa med min lilla familj. Men nu först ska jag sluta ögonen och låta drömmarna bära iväg med mig, i armarna på mitt älskade hjärta.

Ha en mysig lördag!:-)

Förvirrande

Ja hörni det här med amning offentligt. Precis som någon sa så är det tamejfan bröst överallt. På reklampelare, i tidningar och på tv. Men så fort det kommer till ett bröst med en bebis fastsugandes i det så är det plötsligt lite äckligt. Jag har ammat offentligt och aldrig fått en konstig blick, tack och lov. Jag har fått ge mina barn mat ifred.
Men däremot så flaskmatade jag en nyfödd Olle offentligt i en klädaffär en gång. Och då fick jag blickar som sa ungefär "Hur kan hon flaskmata ett sånt litet barn?!".
Det råder amningshysteri och WHO och Livsmedelsverket rekommenderar att man ammar i minst sex månader. Men du kan glömma att amma offentligt. Lite dubbelmoral, tycker ni inte?

Något jag inte blir klok på

En av alla saker man måste göra när man ska gifta sig är Hindersprövning.
Hindersprövning. Vad är det för ord?! Det låter verkligen som något förlegat från femtonhundratolv. Och på ett sätt så är det det.

På pappret ska man försäkra att man inte redan är gift och att man inte är nära släkt. Överst på pappret skriver man sina namn. Men det slår mig att det står "make/maka" i ena hörnet och "make/maka" i det andra hörnet. Jag förstår att de vill veta om jag och Danne är nära släkt eftersom vi är man och kvinna och tekniskt sett kan få barn tillsammans.
Men om vi vore två kvinnor eller två män... Jag förstår inte riktigt varför man måste skriva på detta papper då. En kvinna och en kvinna kan ju inte få barn tillsammans. Inte heller en man och en man.

På samma papper står också att halvsyskon får gifta sig. Om man nu är halvsyskon, varför måste man då skriva på den här lappen om det nu är tillåtet att gifta sig. Älskar man varann så älskar man varann. Och är man helsyskon så finns det väl ändå något som heter sunt förnuft.

Det är mycket jag inte blir klok på här i världen och det här är en av dessa saker.

Vår uppfostringsmetod kanske fungerar

Jag läser Lady Dahmers blogg och förvånas verkligen över människor. Hur kan man som vuxen inte hjälpa ett barn som ramlat och slagit sig?! Hur kan man inte visa empati när det gäller ett litet barn? När börjar det? Och hur förhindrar vi att våra barn blir så som vuxna? Kan vi förhindra det?

Det fick mig att minnas en incident för inte så länge sen.
Jag, Danne och barnen var på Leos Lekland i Umeå. Vi vuxna och minstingen satt och käkade medan Loa och Lovisa lekte. Lovisa hade snabbt hittat en kompis att leka med. Plötsligt kom hon springande och sa att hennes kompis hade ramlat och gjort sig illa. Jag bad henne hämta sin kompis så skulle vi hitta hennes mamma tillsammans.
Hon sprang tillbaka till sin kompis och kom efter några få sekunder tillbaka mot vårt bord utan sin kompis. Jag undrade var hennes kompis var men hon sprang förbi mig och gick runt och ropade kompisens mammas namn. Därefter såg jag en flicka komma haltandes med hjälp av en vuxen. Lovisa sprang fram till flickan och frågade om hon kunde se sin mamma. Hon pekade mot ett bord intill oss där det satt två kvinnor och pratade.
Lovisa gick fram till kvinnorna och frågade om någon av de var flickans mamma. Mamman fick syn på sin dotter och hjälpte henne att sätta sig på en stol och vila sin onda fot.

Det var så fantastiskt att se vår lilla flicka hjälpa en annan människa. Hur hon beslutsamt gick runt och ropade efter flickans mamma. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Detta är ett av de ögonblick när man som förälder verkligen känner att man är på rätt väg. Att vår uppfostringsmetod kanske fungerar. Hur vi bemöter varandra som medmänniskor. Hur vi respekterar och accepterar våra barn som individer. Vi kanske lyckas som föräldrar trots allt.:-)

P.S. Fot-skadan var inte så allvarlig. Efter några minuter sprang flickan och Lovisa runt och lekte igen.:-)

Jag skulle också vilja leva långsamt

Tre glada barn som jag lämnade på förskolan idag. Deras mamma är lite trött. Men så går det när hon inte kan lägga sig i tid. Hon är hopplös! Hon skulle lätt kunna ta ett nattjobb framför en dator. Om det nu fanns sådana jobb.

På tal om jobb... Gaaaah! Jag hatar att söka jobb! Även fast jag har varit arbetslös större delen av mitt vuxna liv, på sidan av musiken och barnafödande, så tycker man att jag skulle ha vant mig.
Borde man inte få betalt för att vara hemma med barnen? Det är ju också ett jobb. Jag har minst lika mycket erfarenhet som vilken pedagog som helst. Jag har för visso inte 20-30 barn att ta hand om, men det är samma konflikter, samma lirkande och planerande för att få vardagen att fungera. Om hemma-mammor fick betalt skulle det inte finnas överfulla dagis. Jag tror att de flesta skulle välja att vara hemma med sina barn under småbarnsåren.
Men så ser det kanske ut den dagen vi själva går i pension. När vi vaknat upp efter att nästan hela planeten gått in i väggen.

Det finns en blogg som jag tycker väldigt mycket om som handlar just om en mamma som valt att vara hemma under småbarnsåren. Fembarnsmamman heter den. Denna mamma skriver om att leva långsamt. Att inte stressa i småbarnslivet. Jag skulle också vilja leva långsamt. Att vara hemma med barnen på heltid och bara ta vara på den korta tiden de är små. Men som det ser ut idag så är det en omöjlighet. Något jag inte riktigt kan förlika mig med.
Men en dag ska jag ha ordnat upp det så att vi bara kan vara med varandra. Men frågan är om det blir i detta liv eller i nästa...

Snabba ryck

Snabba ryck av min blivande man. Han kom bara hem för att lämna bilen och nu har han gett sig av igen med några kollegor. Fan också... Måtte veckan gå fort...
Nu har jag ändrat mig angående funderingen "vad ska vi äta till middag?". Efter lite rådfrågande med Loa så blir det köttbullar och potatis. Det blir gott!
Måste brygga mig lite kaffe så hjärnan vaknar lite.

Ciao!

Funderingar av strul-morsan

Lugn dag idag. Funderar mest. "Vad ska vi äta till middag? Behövs det handlas något? Var det något viktigt att komma ihåg denna vecka?"
Just nu sover Olle (alldeles för sent somnade han), Loa spelar något Bolibompa-spel (som jag måste hjälpa honom med tre gånger i kvarten) och Lovisa är i Umeå hos tandläkaren med sin pappa. Danne är i Sundsvall och kommer snart hem. Då är han bara hemma en liten stund och sen åker han iväg igen. Först till Luleå och sen Stockholm, kommer hem på torsdag kväll. Jag längtar hem honom redan även fast han inte åkt ännu.
Och ute bara regnar och regnar det. Ingen rolig dag direkt. Men det gör inget tycker jag. Då får vi bara vara med varandra.

Den här morsan hade ju strulat till det helt i hjärnan och glömt att vi skulle få barnen i fredags, annars kommer de på söndagar. Men nu rör vi till det lite eftersom barnen och deras pappa med familj ska till fjällen på onsdag. Så därför fick vi barnen tidigare men har de färre dagar. Kommer kännas väldigt konstigt att de ska vara borta så länge...
Men eftersom vi hade barnen i helgen så blev det ingen egen-kväll för mig och Danne. Men till helgen blir det av. Och det kommer vara välbehövligt eftersom Danne varit borta större delen av veckan då.

Nu ska jag fundera klart tanken "vad ska vi äta till middag?" så får vi se var vi hamnar. Kyckling har jag kommit fram till men sen står det still. Måste nog väcka Olle strax också så han somnar i tid ikväll.
Sen får vi se...

Älskar när Masarin säger till Loranga: "Vad ska vi göra nu?"
och Loranga svarar: "Nu sover vi. Så får vi se sen."
Masarin: "Vad får vi se då?"
Loranga: "Det får vi se..."

Vi får helt enkelt se...:-)

PMS-helvetet

Idag har jag inte lust med nånting. Inte ens att sitta här och blogga. Jag är så trött att jag inte ens orkar le. Jag gick och lade mig i tid och har sovit så pass bra att jag borde vara utvilad och fräsch. Men icke...

Ska hämta Olle på dagis om en timme och jag har inte fått nånting gjort. Jag orkar inte göra något heller. Jag borde ringa en massa ställen och skicka iväg en massa cv:n. Men jag orkar inte.

PMS heter det. Jag vill bara sura ner mig totalt i soffan eller sängen med en stor påse godis och glo på den ena meningslösa romantiska komedin efter den andra. Eller varför inte ett böl-drama där mitt öde ser bättre ut där jag sitter med filt eller täcke med mascaran rinnandes nerför kinderna än de stackars satarna på filmen.

På lördag ska jag få egentid med min älskling. En hel kväll! Förstår ni vad härligt?! Det har inte hänt sen den 4 december 2010 när vi var och såg Elton John i Göteborg. Då var Olle 4 månader. På tiden, eller vad tycker ni?;-)

Vi ska gå på restaurang och kanske bio eller bara sitta nånstans och bara glo på varann. Inga barn, inga måsten, bara han och jag. Ska bli så sjukt härligt!

Hoppas bara på att PMS-helvetet gått över tills dess! *Morr!*

Hönsmamman och reptilhjärnan

Olle ligger i sin säng och leker, het som en nykokt potatis. Jag hoppas på att han somnar om snart. När man sover så läker kroppen.
Andra dagen med hög feber... Måtte det vara slut på eländet snart. Har han hög feber imorgon också så ringer jag Vårdcentralen.
Jag vill ju bara ha tillbaka min pigga glada lilla kille. Rätt så pigg är han ju, för att ha 40,1 i kroppstemperatur. Men det räcker inte för hönsmamman.

Är det inte så att så fort vårt barns kroppstemperatur kryper över 39 grader så intar vi försvarsposition, redo att slåss för vår avkomma. På liv och död. För det är ju bara några grader ifrån döden.
Är inte våra reptilhjärnor fantastiska?! För när och om något sådant skulle hända så har vi redan planen i huvudet. Hur gör vi med allt det praktiska? Barnvakt? Hundvakt? Jobbet?
Vi behöver inte tänka så mycket för reptilhjärnan har redan gjort det åt oss.
Så fantastiska som våra reptilhjärnor är, lika fantastiskt hoppas jag på att Olles kropp bekämpar febern. Så fort som möjligt så hönsmamman och reptilhjärnan i mig kan slappna av.;-)

Det blir inte krig i världen för att barn leker krig

Mina fina små pojkar. Det går rätt vilt till ibland. Ja visst, det är väl så pojkar är och ska vara. Men mina pojkar leker inte bara med svärd och pistoler. De leker även med dockor och dammsugare. Och de har valt det helt själva. Vill någon av mina söner ha en docka eller en prinsessklänning eller ett par rosa, glittriga älv-vingar så får de det. Och vill min dotter ha en typisk pojkleksak så får hon det.
Jag menar inte att jag ger de allt de pekar på. Jag menar att de får det de vill ha ur genusperspektiv.
Jag tycker det är viktigt att ge barnen både pojk- och flickleksaker vare sig de själva är pojkar eller flickor.
Visst är det lite lustigt att vi fortfarande, år 2012, tycker det är helt okej att en flicka leker med bilar. Men vi hajar till när en pojke älskar att leka med dockor. Flickan blir ju tuff men pojken kan ju bli fjollig...

Leken är superviktig för barnens utveckling. Och det är superviktigt att inte dela upp flickor och pojkar i fack. Vill flickorna leka krig? Låt de göra det! Vill pojkarna leka mamma, pappa, barn? Låt de göra det!
Förresten, varför heter det fortfarande "mamma, pappa, barn"? Har vi inte kommit så långt i utvecklingen att vi borde ändra det namnet också? Då familjer ser ut på lite olika vis. Mamma, mamma, barn. Pappa, pappa, barn. Mamma, bonus-pappa, pappa, bonus-mamma, barn. Mamma, barn. Pappa, barn. Mamma, mamma, pappa, pappa, barn. Ja, ni förstår!
Varför inte helt enkelt säga "leka familj"?

Och en sak till! Ja, jag låter mina barn få leka att de skjuter varann. Jag låter de få leka att de skjuter mig och jag spelar död. De blir inte mördare bara för att de får leka att de skjuter någon. Och det blir inte krig i världen för att barn leker krig. För det är just vad det är; en lek.

P.S. När jag var liten älskade jag att leka med He-Man-gubbar och Barbie och My Little Pony och klättra i trän och bygga kojor. Men jag löste det på det viset att jag lekte med både pojkar och flickor. Med grannpojken fick jag utlopp för min besatthet av He-Man. Med mina jämnåriga tjejkompisar lekte jag med Barbie och My Little Pony. Och ville jag klättra i trän och bygga träkojor så lekte jag med några andra grannpojkar. Och jag blev varken homosexuell eller mördare.;-)

Hellre en sen och glad förälder, än en sen och arg förälder

Jag tyckte att det blåste mycket igår. Men idag... Idag är det storm! Jag tycker nästan synd om Lovisa som ska vara ute på gympan idag. Vi får se om det finns några barn att hämta när jag väl ska hämta de eller om de har blåst bort.;-)

Imorse när jag lämnade de på förskolan så var vi senare än nånsin. Klockan hade redan ringt in när jag och Lovisa sprang mot skolan. Men inne på gården mötte jag andra föräldrar som nyss lämnat sina barn och inne i kapprummet var det flera som var lika sena som oss. Vi skyller på blåsten tycker jag.;-)

Jag var så stressad innan vi skulle åka så jag trodde nästan jag skulle krevera. Men helt plötsligt så var det som om det bara kom en känsla av lugn i kroppen. Det var så tydligt. Som om någon lade ett täcke av lugn över mig, höll mig tryggt och sa: "Det gör inget om ni kommer försent idag, det ordnar sig."
Så istället för en stressad och arg mamma så var det en glad och sen mamma som lämnade sina barn på förskolan. Tänk om jag bara kunde känna så varje dag eller varje gång jag känner stressen komma smygande. Men jag antar att det handlar om en positiv inställning, hur sen man än är. Hellre en sen och glad förälder, än en sen och arg förälder.
Det är inte alltid så lätt att tänka så när stressen redan har en i sitt grepp men jag ska  försöka. Jag ska kämpa för de positiva tankarna på morgnarna! Hallelujah!:-)

Undrar om det är ett tecken på ålderdom att jag glömmer bort min egen födelsedag?

Lämnade Olle på dagis för en timme sedan och nu sitter jag i vardagsrummet och intar min frukost.

Idag måste jag bara ta tag i en sak som måste göras! En rätt viktig sak. Men det är nästan som om jag drar ut på det bara för att testa mig själv. Jättedumt verkligen! Men idag ska det göras, det har jag redan bestämt! Och har jag väl bestämt mig så blir det gjort.

Visst är det härligt att det är så ljust ute på morgnarna nu för tiden! Det verkligen spritter i kroppen av vårkänslor. Men än så länge så är det rätt kallt, i alla fall här i Norrland.

Men snart, snart, snart är det vår på riktigt!

Men innan det ska jag fylla år. Måste påminna mig själv flera gånger i veckan att dagen snart är här.

Undrar om det är ett tecken på ålderdom att jag glömmer bort min egen födelsedag? Eller är det ett tecken på att jag inte bryr mig om min ålder längre?

Än så länge så gillar jag att bli äldre (tror jag...) men jag har svårt för att förstå att jag blir 32 år. Jag var ju nyss 22.

Men när jag var 22 var jag ensam och olycklig. Som 32-åring så har jag mycket mer. En man som jag älskar och ska gifta mig med, tre underbara ungar, ett fint hus och massor, massor av erfarenheter. Jag har lärt mig och varit med om så otroligt mycket under loppet av tio år. Så jag kan inte låta bli att fundera över vad jag gör om ytterligare tio år. Vad har jag lärt mig och varit med om då? Den som lever får se.;-)

Hund eller inte hund?

Vi har blivit tillfrågade att ta hand om en hund. En Drever, en tik.
Vi har ju pratat om hund förut, vi vill ha en men inte än. Vi vill ha vårt fjärde barn först, plus att det lilla barnet ska vara några år innan vi väl skaffar hund.

Men guds vägar äro outgrundliga, är det inte så? Eller som jag alltid brukar säga:
"Livet blir aldrig som man tänkt sig. Både på gott och ont".

Jag har träffat denna hund tidigare och hon är ljuvlig! Sååå himla fin!
Kanske det är tänkt att bli tvärtom; först hund, sen barn.
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur mysigt det skulle vara med en hund. Men det blir mycket jobb också, helst när jag är ensam med hund och alla barn när Danne är borta. Eller det kanske blir vad man gör det till?

Vi ska tänka och prata och troligtvis ha henne på prov några veckor.
Så får vi se.
Men nu är det natti!:-)

PMS och inte riktigt hundra

Demonerna håller låda i mitt inre idag. Vet inte om det beror på PMS eller att jag inte mår riktigt hundra eller en kombination...
Det är en massa saker jag borde göra men som jag inte orkar just nu. Som att söka jobb t.ex. Men jag orkar inte. Och då hör jag de där jävla rösterna i mitt huvud. "Du duger ju inte till nånting! Du behöver inte söka jobb, ingen kommer anställa dig iaf!"
Och jag försöker kämpa emot. Jag duger visst! Men det ligger något i det "de" säger. Varför ska jag söka jobb? De anställer ju ändå bara de som är i 20-årsåldern och inte har några barn. Vad har jag att komma med liksom?

Ska vila en stund så kanske det känns bättre sen...

Bara på lördagar

Det bästa med att gå och handla med ungarna är att man inte kan köpa godsaker till sig själv. Man liksom springer förbi godiset för att de mot förmodan inte ska börja tjata. Men jag har rätt duktiga barn. De vet att godis bara gäller på lördagar, oftast. Så när vi är på affären allihop så måste jag intala mig själv när vi går förbi alla hyllmeter med godis: "Bara på lördagar, bara på lördagar!" Rätt bra faktiskt när man som jag har svårt för att låta bli att köpa den där chokladkakan. Jag intalar mig själv att jag förtjänar den och att jag har varit duktig som tvättat eller städat. Därför är det perfekt när jag har med mig barnen! Då blir det inget godisätande på veckorna. Då är jag ju faktiskt super duktig så jag förtjänar mycket godis på lördagar!:-)

Har varit gräsänka i några dagar, men ikväll så kommer min älskling äntligen hem igen. Har köpt björkved på Konsum idag så det ska bli varmt och mysigt ikväll.:-)
Nu ska jag tina kyckling för snart kommer brorsan och hans fina fru och äter med oss. Till kycklingen blir det grönsaker, tortillabröd och fetaostcreme. Så jäkla gott! Love it!
Och idag blir Olle 1,5 år! Shit vad tiden går fort! Han var så duktig idag när han fick 18-månaders sprutan! Sa inte ett knyst. Det har han ärvt efter mamma, efter mig alltså.;-)

Ciao!

Vad ska det bli av mig???

Ja ibland, som idag undrar jag verkligen vad ska det bli av mig???
Vad vill jag egentligen med mitt liv? Vad ska jag göra härnäst? Söka jobb? Skriva musik? Satsa på en sångkarriär? Skriva en bok? Läsa till förskollärare? Ha barnsång? Bli dagmamma? Dra något gammalt över mig? Vad ska jag göra???

Och svaret är fortfarande; ingen aning...
Nä jag får nog grubbla vidare. Fast det är väl det som är felet med mig, jag grubblar för mycket. Det kanske vore bättre om jag bara gjorde något, tog tag i saker. Men var ska jag börja?
Tror jag börjar med tvätten...

Anna Wahlgren och jag

Ingen har väl undgått uppståndelsen kring barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och hennes dotter Felicia Feldts utlämnande (för att inte säga uthängande) bok om sin uppväxt.
Mitt första "möte" med denna kvinna var när jag fått mitt första barn Lovisa (idag 6 år) och gick på biblioteket och lånade böcker (ja vi gjorde så förr i tiden ;-)) om barns utveckling och barnuppfostran.
Jag tror det var "Barnaboken" som jag slog upp och började läsa och förfasades över hennes sätt att skriva.
Hon skrev typ så här; att hon alltid hade rökt genom sina graviditeter och barnen hade  inte tagit någon större skada. De hade bara varit lite små när de kommit ut men det gjorde ju bara förlossningen lättare.

När jag läst det smällde jag igen boken för att aldrig mer ta i något som människan hade skrivit. Hur i hela världen kunde man skriva något så dumt?! Det kan vara livsfarligt för fostret i magen om mamman röker! Barnet svälts sakta men säkert genom graviditeten och föds undernärt eftersom det inte fått i sig tillräckligt med näring eller syre. Dessutom får barnet i sig mer av de skadliga ämnena kolmonoxid och nikotin än mamman. Och som om inte det vore nog så tar det längre tid för dessa ämnen att lämna barnets kropp än det tar för de att lämna mammans. I värsta fall dör barnet pga skadorna.
Så tänk både en och två gånger innan du tänder en cigarett när du är gravid!
En cigarett lite då och då, fine! Det är ditt ansvar.

Men att skriva i en bok med tusentals läsare om detta och stå för det är så inihelvete dumt!

Jag tänker inte uttala mig om boken, jag har inte läst den än, men snart. Jag har läst utdrag ur den och det verkar inte vara den vackraste av barndomar hon haft, Felicia...

Och jag kan inte heller säga att Anna Wahlgren har fel i sina uppfostringsböcker. Jag har ju som sagt inte läst någon av de. Hon har säkert en massa bra råd att komma med, hon är ju ändå niobarnsmamma så något vettigt har hon väl skrivit om.

Däremot tycker jag inte att den där sova-hela-natten-metoden eller vad den heter eller alla få-barnet-att-sova-metoder har med barnuppfostran att göra. Jag har min egen få-barnet-att-sova-metod, men den får vi ta en annan gång. När det gäller barnuppfostran så är jag lika vilsen ibland som vilken förälder som helst.

Det ska hur som helst bli intressant att läsa Felicia Feldts bok.

Du kan förresten läsa mer om rökning under graviditeten här!